TOTEN INSEL

Strindbergs ofullbordade väg till försoning. En man beslutar sig för att upprätta en av honom själv länge förtalad och numera död person. I sin vilja att förlåta möter han återigen sitt gamla hat och sitt behov av att hämnas. Toten Insel – Dödens ö är ett fragment av Strindberg som oftast brukar spelas tillsammans med Pelikanen, ett annat kammarspel av Strindberg.

Wilhelm Carlsson: I denna version av Toten-Insel möter vi en man som ska upprätta en död vän men istället möter sitt gamla hat mot vännen. I kampen för eller emot upprättelse utspelas Toten-Insel, i ett hav av förakt och hat men också mot en gryning där man kan se livet och vännerna i ett försoningsljus. Toten Insel anses vara författarens försök till försoning och upprättelse av hans egen svåger, Hugo Philip. Han var ett av Strindbergs favorit-hat-objekt och stod modell för kaptenen i Dödsdansen. Hugo var enligt Strindberg en svart man, en man som vandrade under svarta fanor, en ateist och en person som egennyttigt använde andra. Han fick det som Strindberg höll för vackert, att vittra sönder och förfulas genom sin negativa kraft.

 

Ur Strindbergs ”En blå bok”: ”Skriver för närvarande på Toten Insel, Där jag skildrar uppvaknandet efter döden och det som sedan följer, men tvekar och fasar för att blotta livets bottenlösa elände.

PREMIÄR 4 APRIL 2007

Författare: August Strindberg
Regi/Dramatisering: Wilhelm Carlsson
Medverkande: Anders Ahlbom-Rosendahl,
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Ann-Mari Anttila
Ljus: Ellen Ruge
Musik: Alfons Karabuda
Mask: Anna Olofsson
Teknik: Henrik Borgström
Sufflör: Elisabeth Borgström

 

RECENSIONER:

“Toten-Insel är ett fängslande men rätt besynnerligt stycke, mer ceremoni än teater.”

 

-SvD

MED STÖD FRÅN STOCKHOLM STAD
OCH

Strindbergs Intima Teater

Västmannagatan 1

111 24 Stockholm