ISJUNGFRUN

Victoria Benedictsson ligger i hotellrummet

i Köpenhamn, förgiftad av morfintabletter, svävande mellan liv och död. 

I ett annat rum på hotellet sitter Strindberg och skriver på Fröken Julie. Det märkliga är att Victoria tycker sig höra vad han skriver: ”Jag skulle vilja se ditt blod, din hjärna på en träkubbe – jag skulle vilja se hela ditt kön simma i en sjö som den där...” 

Det är ju hennes egna tankar! Men Strindberg vet inte hur pjäsen skall sluta... inte ännu.

Victoria Benedictsson räknas vid sidan av Strindberg som den främsta av 1880-talets svenska realistiska författare, trots att hennes författarskap bara varade några få år. I sina romaner, noveller och pjäser gestaltar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor. Det är en förlust för vår litteratur att hon inte valde att fortsätta detta författarskap.

Personligen var hon djupt olycklig över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva som postmästarfru i Hörby och de begränsningar det rent allmänt innebar att vara kvinna under denna tid. 1884 debuterade hon under pseudonymen Ernst Ahlgren med novellsamlingen Från Skåne, och följande år utkom romanen Pengar, vilken innebar hennes genombrott. Med stärkt självförtroende och egen ekonomi for hon 1886 till Köpenhamn, mötespunkt för tidens litterära och intellektuella elit.

Kvinnokarl kallades Georg Brandes, uppskattande, i 1880-talets Köpenhamn. 2019 skulle vi snarare använda ordet kulturprofil för att beskriva honom.

Han var ett litteraturorakel av stora mått, introducerade nya internationella strömningar i litteraturen som banade väg för det modernas genombrott i Norden. Litteraturintresserade från när och fjärran vallfärdade till hans föreläsningar i Köpenhamn. Han fick stor betydelse för många författare, bl a Strindberg. Med honom och andra författare som kom till Köpenhamn knöt Brandes kontakt – inte minst med författarinnorna.

Tack vare en imponerande arbetskapacitet tycks han ha kunnat ägna kvällarna åt att avlägga visiter hos sina kvinnliga bekanta. Han var känd för sina många och flyktiga kärleksförhållanden, och utnyttjade tveklöst sin ställning som litteraturkritiker - Brandes omdöme kunde vara avgörande för en författare. För Victoria Benedictsson betydde hans åsikter bokstavligen liv eller död.

Men hennes olyckliga kärlek till Brandes var inte den enda orsaken till hennes självmord – det vore att reducera henne. Hon är minst av allt ett offer. Brandes behandling av henne väcker hennes förtvivlan och förakt, och framför allt ett raseri över sin situation, över att vara kvinna och kvinnlig författare. Hennes formuleringar i dagboken brinner och bränner än i dag. ”Jag är kvinna. Se där den värsta olyckan.” ”Detta avskyvärda att icke få vara människa, endast kvinna, kvinna, kvinna!” ”Mellan mig och andra ligger detta stora, öde rum, det tysta ogenomträngliga mörkret.” ”Det finns en trygghet i tanken på döden.” Och så mindre självdestruktivt: ”Skrivandet är både gud och satan, skrivandet är allt ljust och mörkt som finns inuti mig.” ”I mitt innersta, i mina böjelser och mina hemliga önskningar, och stundom i mina handlingar är jag en laglös person… Akta dig, Georg Brandes!”

   Det är sant att Georg Brandes kallade hennes sista roman Fru Marianne för en ”Dame-roman”, och att hans bror Edvard Brandes sågade boken i en nedlåtande recension i Politiken.

   Men den togs väl emot i resten av Norden, och Victoria Benedictsson fick ett stort prestigefullt stipendium av Svenska Akademien. Hon hade samtidigt betydande framgångar med sin dramatik, hennes enaktare I telefon var den oftast spelade pjäsen på Dramatiska teatern vid den tiden. Strindberg var väl medveten om konkurrensen från Victoria Benedictsson.

 

ISJUNGFRUN är en pjäs om författaren Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren, hennes relation till Georg Brandes och hennes raseri över sin situation som kvinna. Pjäsen baseras på hennes dagböcker, kallade Stora Boken – det starkaste som hon har skrivit – och i någon mån även på Strindbergs brev och Fröken Julie. Om sitt enda barn, dottern Hilma, skrev inte Benedictsson mycket mer än att hon inte kunde älska henne. Eftersom jag själv inte har svårt att identifiera mig med Hilmas känslor ger jag i pjäsen uttryck för att Victoria för all framtid fanns som ett hål i Hilma, ett hål som vinden blåser genom.

                                                                                       Cecilia Sidenbladh

”Strindbergs Intima Teater blir en passande, platsspecifik ram

för Cecilia Sidenbladhs nyskrivna monolog, som går i dialog

med Strindberg och hans sorgespel Fröken Julie.”

 

”Fokus ligger här på affären med Georg Brandes,

han som tänder på isjungfrur

och har många älskarinnor, som en äkta kulturman.”

 

”Iwa Boman växlar lika elegant mellan Benedictssons

och Brandes röstlägen,som mellan hennes tro på trohet

och vilja att vara laglös.”

 

-Aftonbladet

LÄS RECENSIONEN

 

"Iwa Boman spelar Benedictsson lyckat och trovärdigt,

hon tar fram något kantigt och rättframt."

"Lena Söderblom har regisserat med känsla för publikkontakt"...

Cecilia Sidenbladh har skrivit en pedagogisk monolog om författaren med två kön – ett privat och ett socialt –

och om en tid där kvinnan var föda för manliga konstnärer.

 

-SvD

LÄS RECENSIONEN

PREMIÄR 29 MARS 2019

I rollen som Victoria Benedictsson:

Iwa Boman

Manus: Cecilia Sidenbladh

Regi: Lena Söderblom

Scenografi: Roland Söderberg

Kostym och mask: Magnus Flobecker

Ljud och ljus: Gustave Lund

 

Föreställningen är ca. 1 timme lång

Med bidrag från ABF Stockholm

och Sveriges Författarfond.

Sponsras av Scenvind AB

MED STÖD FRÅN STOCKHOLM STAD
OCH

Strindbergs Intima Teater

Västmannagatan 1

111 24 Stockholm