Strindberg har ordet
Ur Memorandum till medlemmarna af
Intima Teatern från regissören
Om man nu frågar, hvad en Intim Teater vill, och hvad som åsyftas med Kammarspel, så kan jag svara så här: I dramat söka vi det starka betydelsefulla motivet, men med begränsning. I behandlingen undvika vi flärd, alla begränsade effekter.
Skådespelarkonsten är den svåraste, och den lättaste av alla konsten. Men den är, som det Sköna, nästan omöjlig att definiera. Det är icke föreställningskonst, ty den store artisten föreställer sig icke, utan är uppriktig, sann, osminkad, men den låge komikern han gör allt för att föreställa sig genom mask och kostym. det är icke imitation, ty dåliga skådespelare åga ofta en demonisk förmåga att imitera kända personer, under det den verklige artisten saknar den gåvan.
Att analysera och studera en rol kan gå för långt. så att man ser afsikterna, hvilka hos en flärdfull artist kunna öfvergå till knep. En pjes kan äfven repeteras för länge, så att den förlorar sin friskhet. Scenisk konst skall vara konstnärlig, arbetsam lek, men inte exercis och filosofi. Lite slarf gör ingenting, ty det lemnar plats för improvisation.
Med karakter förvexlar man ofta typen eller originalet, och fordrar så kallad konsekvens i teckningen. Men det finns inkonsekventa karakterer, svaga, karakterslösa karakterer, osammanhängande, sönderslitna, nyckfulla karakterer. För att belysa detta vill jag hänvisa till min sista Blå Bok der jag påpekat, hur Shakespeare bär sig åt, när han tecknar menniskor i alla dess facer, och i motsats till Moliére, som verkligen ger typer utan lif och lemmar (Den Girige osv)
Maneér. När en skådespelare har funnit ett visst anslående uttrycksätt för de vanligaste sensationern, och detta sätt gjort lycka, så ligger nära till hands att skådespelaren tar till dessa medel, i tid och otid, dels därför att det är bekvämt, dels därför att det lyckas.
Röstresurserna missbrukas också ofta till maneér; någon har upptäckt sin sköna röst, och han förledes snart att ge konsertnummer med den; en annan har funnit sig bäst kunna röra med en gravstämma, och han stannar vid den; andra skratta omotiverat eller göra sfinxleenden.
